Den utrikespolitiska debatten i riksdagen på onsdagen hettade till mellan varven. Utrikesminister Carl Bildt var i fin form och den rödgröna röran var väl mer röra än någonsin.
Urban Ahlin (s) är en man som har talets förmåga. Han kan lägga ut sin text och gör det gärna. Jag måste erkänna att i många, nåja en del, fall tycker jag han har ganska förnuftiga åsikter. Men inte när han i den utrikespolitiska debatten henföll åt den nu så vanliga NATO-frossa som socialdemokraterna titt som tätt drabbas av.
Urban Ahlin slog ett tomt slag i luften för den svenska neutralitetspolitiken. ”Vi måste sluta med att undergräva Sveriges militära alliansfrihet och med fjäskande inför NATO”, menade Ahlin. Ack, ja. Sveriges militära alliansfrihet är inte mer. Vi är medlemmar i EU och vi borde vara medlemmar i NATO. Sverige har antagit en solidaritetsförsäkran som säger att vi inte ska stå passiva om något eller några grannländer blir utsatta för militärt hot eller angripna. Vi utgår från att våra grannländer intar samma positionering i förhållande till oss. Finland har antagit en liknande solidaritetsförklaring.
Ett samarbete mellan Sverige och NATO där både parter tjänar på det kan inte betraktas som ”fjäsk”. Det är snarare ytterligare ett bevis på den beröringsskräck som socialdemokratin visar när det gäller samarbete med andra länder.
Våra traditionella nordiska grannar Island, Danmark och Norge är medlemmar i NATO. Och våra ”nya” nordiska grannar på andra sidan Östersjön; Estland, Lettland och Litauen är medlemmar i NATO. Det är inte något märkligt att vara medlem i denna organisation. Socialdemokraterna bygger sin NATO-fientlighet på gamla ställningstaganden – som var fel redan då.
Efter att ha läst regeringens utrikespolitiska deklaration för 2010 så kan jag konstatera att den knappast är en kioskvältare. Inte många nyheter, men många, tack och lov, självklarheter. Två saker reagerade jag direkt negativt på. Önskemålet att få Turkiet som medlem i EU – vilket jag inte ställer mig bakom, samt med de få rader som vårt förhållande till Ryssland avfärdas. Kan inte låta bli att tänka på en struts som stoppar huvudet i marken. Tyvärr liknade detta också beröringsskräck, fast av en annan sort än den socialdemokratiska när det gäller NATO.
Att inte mer än på några rader i en utrikesdeklaration ta upp Ryssland måste anses som synnerligen anmärkningsvärt.
I stort tyckte jag Carl Bildt gjorde mycket bra ifrån sig i den utrikespolitiska debatten. Men man kan inte hålla med alla hela tiden. Jag har svårt att ta till mig budskapet om att Jerusalem ska bli huvudstad åt både Palestina och Israel. Vad som hela tid förtigs i debatten ör att palestinierna redan har en egen stat – Jordanien.
