Har precis sett på TV 4 med försvarsminister Sten Tolgfors och DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski. Wolodarski, som jag ofta tycker landar väldigt rätt i sina åsikter och analyser, landar här väldigt fel när han börjar ifrågasätta den svenska närvaron i Afghanistan. Enigheten är stor i Sverige att vi ska finnas i Afghanistan och göra en insats. Det är bara vänsterpartiet som vill att vi ska dra oss ur. Den svenska insatsen betyder mycket för civilbefolkningen, inte minste för kvinnor och barn. Det skulle vara ett svek i mycket stor skala om vi nu packade och reste hem.
En fråga som hela tiden kommer upp är hur länge vi ska befinna oss här. Ja, det går inte att säga. Givetvis ska vi vara på plats så länge insatsen kräver det. Och precis som Sten Tolgfors sa – vi kan inte sätta en tidsgräns, vi är där för att lösa en uppgift. Det måste vara detta som styr såväl närvarons längd och närvarons innehåll.
Sveriges, tillsammans med andra länders, insats i Afghanistan är nödvändig. Det styre som är alternativet om den internationella insatsen drar sig ur är tillräckligt skäl för att motivera en fortsatt insats. Den svenska egoismen får inte segra så att vi tvingas dra hem våra soldater. Det vore skamligt.
