Har varit på bokmässan i Göteborg. Deltog i ett miniseminarium om det svenska försvaret. Det var den kristna tidningen Världen idag som inbjudit till diskussion under Siwert Öholms ledning.
Världen idag har tryckt upp en specialbilaga med tema försvar och där Gotland tas upp som ett sorgligt exempel på hur en strategiskt viktig del av landet lämnas utan betydande militär närvaro.
Övriga deltagare i diskussionen var Bo Pellnäs och DN:s förre chefredaktör Hans Bergström samt Ruben Agnarsson, tf chefredaktör för Världen idag.
Hans Bergström med sin nya bok om McCain gav diskussionen ett perspektiv också från amerikanskt håll. Bergström är idag amerikansk medborgare och bosatt i USA. Dessutom republikan. Vilket är en ganska intressant utveckling efter att ha lämnat Dagens Nyheter. Men nu var det inte etta det skulle handla om, det var det svenska försvaret.
Jag har aldrig träffat Bo Pellnäs ”live” och kunde konstatera att den skrivande Pellnäs osar betydligt mer svavel än de muntligt framträdande. Argumenten var de samma som vi kunnat läsa i dagspressen. I stora delar håller jag med honom, bland annat om att vi bör ha militär stationerad på Gotland.
Lite förvånad blev jag när vi kom in på Ryssland då Pellnäs började tala om rättmätiga ryska säkerhetskrav. Han var också kritisk, som jag uppfattade det, mot USA:s stöd åt Georgien och försöken at få Georgien med i NATO. Tyvärr lät inte debattledaren Siwert Öholm honom utveckla detta eller låta oss andra kommentera.
Kanske uppfattade jag Pellnäs uttalande om Rysslands rättmätiga krav på säkerhet och kritiken mot USA därför jag hört densamma från ett antal, främst äldre, officerare. Inte så att jag uppfattar det som en vanlig uppfattning – men därför inte heller ovanlig. Det finns en socialdemokratisk uppfattning liggande latent hos många från det kalla krigets dagar då inte minst Olof Palme gjorde vad han kunde för att få Sovjetunionen och USA att framstå som lika goda kålsupare (kålsuparteorin).
Låt oss med en gång slå fast att Ryssland överhuvudtaget inte har några rättigheter att diktera vilka handels- eller försvarsorganisationer som de självständiga republiker landet gränsar till har avtal med eller är medlemmar i.
Att dessa stater som gränsar till Ryssland vänder sig över Atlanten till USA är inget att förvåna sig över. Vi är väl många som hoppats att EU skulle bli den organisation som bevakade samtliga medlemsländers intressen. Men så är det ju tyvärr inte. Tyskland, Frankrike och Italien har visat sig vara mycket intresserade av att göra egna överenskommelser med Ryssland. Det finns inte någon utrikes- eller försvarspolitisk enighet inom EU. Det är beklagligt, men så är det.
Och här finns det anledning att kommentera Bo Pellnäs önskemål om att EU skulle stationera trupp i de baltiska länderna för att markera mot Ryssland. Att visa att ”här finns vi, en aggression mot något av de baltiska länderna är en aggression mot hela EU”. Tyvärr är jag beredd att slå vad en högre summa att vi aldrig får uppleva en sådan enighet inom EU. De nya EU-länderna (och kanske också vissa av de gamla) kan inte förlita sig på EU som organisation. Därför sätter man sitt hopp till USA i första hand och NATO i andra hand. Helst USA – NATO i kombination. Att tro att EU skulle bli den organisation där medlemsländerna med vapen i hand går in och försvarar varandra är en utopi.
För övrigt anser jag att Sverige ska bli medlem i NATO och att vi snarast startar en upplysningskampanj om fördelarna, och nödvändigheten, av ett, medlemskap.
b
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar