Mitt besked i lördags att jag inte tänkte kandidera för omval i valet 2010 har resulterat i några artiklar i lokalpressen. Spekulationer varför och vad jag ska göra sedan. En ganska normal bevakning och rapportering. Sedan att alla ord inte blir korrekt återrapporterade får man leva med. Några större eller avgörande missförstånd har det inte blivit.
Men när ledarskribenten Håkan Ericsson på Gotlands Folkblad kommenterar mitt beslut måste jag komma med några synpunkter och tillrättalägganden.
Först vill jag dementera en ”mediasanning”, som inte har ett dugg med verkligheten att göra. Jag har följts av påståendet att jag under valrörelsen 2006 utlovat att jag skulle vara ”bråkig” i riksdagen om jag blev vald. Håkan Ericsson har skrivit det några gånger och det har tagits upp i insändare.
Den här bråkighetsstämpeln fick jag i samband med en intervju i Radio Gotland då jag svarat på en fråga och intervjuaren kommenterade ”riskerar du inte att bli betraktad som bråkig då”? Och jag svarade, mycket sanningsenligt, ”det har jag inget emot”. Alltså, jag har sagt att jag inte skulle ha något emot att bli betraktad som bråkig, inte att jag skulle ställa till bråk eller vara bråkig som ledamot i Sveriges Riksdag. Det är en väsentlig skillnad.
Ericsson tycker att det har varit tyst från min sida om min gärning i Riksdagen. Tråkigt om det är så. Han menar att ajg som tidningsman bord slänga iväg pressmeddelanden varje gång jag gör något i Riksdagen. Jag har försökt. Jag har skickat många pressmeddelanden till både GA och GT. Men intresset att skriva om dem är minimalt. De flesta har inte nått publicering. Däremot är debatt och insändarsidorna öppna för åsikter och kommentarer, vilket jag är mycket tacksam för.
Men jag ska ta kritiken till mig och öka takten när det gäller att skicka in pressmeddelanden och förväntar mig en positiv behandling av dessa.
Sedan kan jag inte låta bli att le åt minnet av den socialdemokratiska nomineringsprocessen på Gotland inför valet 2006 där Håkan Ericsson gav vindflöjeln ett ansikte.
I Folkbladets ledare var det givet att Christer Engelhardt skulle väljas om som riksdagsledamot. Lilian Virgin ställde inte upp för omval så det var lika säkert att han skulle få sällskap av Carina Grönhagen. Men sedan hände det som ingen hade väntat sig. Valberedningen valde att ställa Engelhardt utanför valbar plats och ville toppa med den lokale partibossen Åke Svensson. Håkan Ericsson fattade pennan och skrev så det glödde där han försvarade petningen av Engelhardt och tyckte att Åke Svensson, det var en kandidat för Riksdagen. Och Engelhardt – han kunde ju göra stora insatser i kommunpolitiken.
Men sedan fick medlemmarna en möjlighet att säga sitt. Engelhardt åkte upp på förstaplatsen och Åke Svensson rasade ner på listan. Nu jublade Ericsson åter för Engelhardt. Precis som han gör i tisdagens ledare: ” Vilka som blir toppkandidater på moderaternas och centern riksdagslistor är mycket ovisst. Men om Christer Engelhardt vill fortsätta för socialdemokraterna är han given i riksdagen.” Jo, nog torde Christer vara given – frågan är om Håkan Ericsson håller fast vid denna uppfattning även om den lokala partieliten – mot förmodan – skulle ha en annan uppfattning? Det är inte lätt att vara megafon…
